Någon måste ju vara jag

Det närmsta jag kommer en frisör är när jag sätter upp en svans och tar fram den stora kökssaxen och toppar av ojämnheter lutad över toastolen.

Eller färgar mitt hår själv och lämnar mörklila fläckar på både toainredning och panna...nacke...öron...och händer.

 

Nu är det nog 12-13 år sedan jag va hos en "riktig" frisör, en sån som klipper, slingar, toppar och pratar käken ur led på sig själv & på mej...eftersom jag alltid känner mej tvungen att prata om allt och ingenting, annars tycker jag synd om hårklipparen om man bara sitter tyst och stirrar rakt fram.

 

Den bästa frisören jag har gått till fixade dreads på mej i 8 timmar, enda språket hon kunde va franska...det kan inte jag...trots att franska stod på mitt schema i 2 år på gymnasiet...så 8 timmar hos någon som gör huvud-spa på mej och jag behöver inte känna mej tvungen att prata om någonting, det är lyx!

 

Jag hatar att gå till frisören.

Är man inte en gudomlig skönhet innan så är inte risken stor att man blir det där heller, framför en spegel som verkligen tar fram varenda por i ansiktet på en.

Huvudet ser ut som en stor fet flörtkula ovanpå ett prassligt duschdraperi.

Och den hemska belysningen!! Kan dom inte ha lite mer mysbelysning istället för lysrör!?

 

Sen när allt är klart sitter man där med något fönfluff & bara längtar hem så att man får fixa och trixa med det själv.

- Känns det braaa?

Några snabba ryck med backspegeln på nacken och för att undvika whiplashskada nickar man instämmande: 

- Det ser jättebra ut. Så får man ett såntdär fejksmile

 

De avklippta små hårstråna letar sig in under tröjan och ger mej röda utslag på hela halsen & en plötslig hårväxt av stubb har satt sig på näsan och inne i öronen.

Får alltid ångest när jag går därifrån, ångest för att jag har avslöjat för mycket om mitt liv & alla mina skavanker i lysrörsskenet och ångest för att springa på någon jag känner, när man är nyfönsfluffad i håret som inte längre känns som mitt.

Jag vet att jag låter elak. Ni frisörer är jätteduktiga, det är väl mej det är fel på...jag och min psykolog kunde aldrig komma fram till en förklaring.

 

Jag kanske bara är skadad ifrån barndomen då mamma tog med mej till herrfrisören i Slite där jag satt och väntade tillsammans med gubbarna som rökte cigarr tills det va min tur att få en liten pojkfrisyr som matchade mina bruna bredrandiga manchesterbyxor och den senapsgula 

plyschvästen...Gustav Vasa-frisyren, som min käre morbror så snällt kallade den.

 

Nej, kommer jag att gå till en frisör igen som inte heter TorasToaKlipp&Färg så får jag nog boka i ett annat namn...TorGun kanske? För mina frisörkompisar vill nog inte ens ha mej som klippdocka efter detta inlägg...