Någon måste ju vara jag

Det är på riktigt nu. Det är inga hittepåtankar att "tänk OM".

Nu är det mer tänk ATT vi verkligen ska ha barn.

Finns så mycket som jag ännu ska få ångest över och det är många månader kvar.

Känslan som jag verkligen hatar och jag vet att den inte kommer att försvinna så lätt, är "tjockhetskänslan".

Det spelar ingen roll vad andra försöker pränta in i skallen på mej.

Jag har levt med den känslan sen jag var tonåring, så varför skulle den vika av nu? Nu när jag verkligen på riktigt blir större!

Jag är livrädd för den. Livrädd för att bjuda in den i mitt liv igen och låta den bestämma. 

Anorexi blir man aldrig helt frisk ifrån. Man kan må så mycket bättre och lära sig leva med det på något skumt sätt, så som jag har gjort de senaste åren...men nånstans där bak finns den, beredd att ta plats igen.

Jag var iallafall öppen för den lilla spinkigtonkiga barnmorskan och berättade hur jag känner och tänker kring min vikt. 

Fick en såndär flashback när jag skulle vägas och inte ville veta min vikt. 

Så gick det till varje vecka i fyra års tid när jag var inne på psyk för att vägas och pratas av. 

Ordet hat har jag använt ganska mycket de senaste 8-9 veckorna.

Men något som jag hatade även innan jag blev gravid är när folk tycker att dom har nån jäkla rätt att kommentera vad jag äter och hur mycket jag äter.

Jag äter vad jag vill, både nyttigt och mindre nyttigt.

Jag tränar 3-4 gånger i veckan så jag förbränner nog, va inte orolig.

Så, sålänge du inte betalar min mat. Sålänge jag inte sitter och plockar mat ifrån din tallrik.

Sålänge du får plats vid samma bord som mej.

Så äter jag vad fan jag vill, när jag vill och hur mycket jag vill.

Många tycker säkert att detta är skitlöjligt. 

Men en som aldrig har haft ätstörningar eller levt nära inpå någon med ätstörningar kan heller inte förstå. 

Och jag hoppas att ni aldrig ska behöva göra det heller.

Så himla viktigt att inte döma någon efter det yttre. För du har ingen aning vad som händer "därinne". 

Bara för att man har en ätstörning innebär det inte alltid att man ser ut som ett "benrangel".

Det första min psykolog sa till mej när jag kom dit, 28 år och vägde 32 kilo.

- Det går fortare om du hänger dej.

Då slipper du lida så mycket.

- Eh VAAA?!! 

- Ta livet av dej. Det är ju precis det du gör men på ett långsamt sätt.

Det var nog det elakaste men även det bästa någon kunde ha sagt till mej. 

Jag hoppas att jag aldrig nånsin hamnar så långt ner igen, gäller även på vågen.

Och nu tar jag iallafall tag i problemet i tid. 

Bara att prata om det eller skriva av sig i Bloggen...(som skulle handla mest om ironi)...är en jäkla stor hjälp.