Någon måste ju vara jag

Jag ligger och läser boken "En mamma blir till" och skrattgråter mest hela tiden.

Thomas kollar en dokumentär om en som ska avrättas och tycker inte alls att mina skratt passar in i hans tv-tittande.

Men efter ha läst boken så känns linjen mellan föda och avrättas ganska hårfin...

Jag säger då det, den dagen då det är dags för mej att föda, ge mej en hel jäkla spikmatta med bedövande nålar, för jag tänker inte leka nån macho urkvinna och avstå från bedövningar! 

Vem tackar mej för att jag ligger där och lider och känner säkert varenda cm som jag spricker.

Skulle du tex låta en tandläkare dra ur dina visdomständer utan bedövning? 

Nej, precis vad jag trodde!