Någon måste ju vara jag

Jag gjorde en Farbror Melker men istället för att "salta efter behag" förvandlades teskedarna med bakpulver till decilitermått. Behag efter behag.

Brödet blev så jäkla puffigt och fint!

Gjorde det lite romance, dukade fint och tände candle lights.

Thomas tuggade och tuggade men tydligen gick det inte att svälja.

Mina puffiga scones satte sig som en salt Trolldeg i gommen!

Thomas fick halsbränna och ett glas samarin. 

Jag fick ett mindre utbrott och slängde alla fina scones.

Man äter väl med ögat? Vem fan bryr sig hur det smakar!

Gick sen några år innan jag gjorde om det. Denna gång för att min kompis skulle komma på fika.

Blåbär skulle blandas i denna gång, det hade jag väl sett i nån fin bakeribok.

En hel ask med blåbär och jag var blå ända upp på armarna när jag knådade.

"Blanda i sen i NÅGRA blåbär efter du knådat ihop degen"

Stod det visst längst ned på receptet...

Det såg ut som om jag hade slaktat hela Smurfstammen!

Sen att jag brände alla i ugnen och fick stå och vifta med min lilla handduk för att få tyst på brandvarnaren förstärkade varken mitt självförtroende eller mitt tålamod precis!

Skam den som ger sig. Fyra år senare bakar jag igen och läste igenom heeeela receptet innan jag satte igång.

Rätt mängd bakpulver. 

Rätt gradantal och tid på ugnen.

Ingen Smurfslakt.

Men varför gör jag dessa små scones?

Det är ju fan inte ens gott.